Nej, de båda blocken är inte så överens i utrikespolitiken som det kan se ut på papperet. Utrikesminister Margot Wallström (S) tog i gårdagens utrikesdebatt chansen att fjärma sig från sin företrädare Carl Bildt (M). För Wallström är FN viktigare än det var för Bildt.

– FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå. Därför behöver den stärkas – och därför återupprättas nu FN:s plats i svensk utrikespolitik. Vi vill och kan ta ansvar för gemensamma lösningar genom FN. Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd 2017–18 är ett konkret uttryck för regeringens vilja att påverka världspolitikens skeenden, sa Margot Wallström när hon inledde debatten med att läsa upp regeringens utrikespolitiska deklaration.

Att hon uttryckte det så, att FN:s plats i svensk utrikespolitik ”återupprättas” var ju ett sätt att säga att föregående regering prioriterat ner svenskt agerande via FN, att Carl Bildt vänt New York ryggen och mer brytt sig om sina bilaterala politiska kontakter runt om i Europa och övriga världen.

Utrikesministern fick svar på tal från de borgerliga utrikesföreträdarna i debatten – och i deras gemensamt debattinlägg i Svenska Dagbladet dagen före riksdagsdebatten. De hävdade alla fyra att de också stödjer den svenska ansträngningen att få säte i FN:s säkerhetsråd om två år – men att det inte får ske på bekostnad av vårt arbete i EU som är ett av våra mest effektiva utrikespolitiska verktyg.

Alliansföreträdarna anser att det finns risk att regeringen lägger för mycket krut på FN-spåret och i och med det tappar position och inflytande i EU. På det kontrade Wallström:

– Skillnaden mellan denna regering och den förra är att ni valde att uttrycka vackra ord om möjligheten att sitta i FN:s säkerhetsråd. Och vi agerar nu.

Margot Wallström ilsknade till när Moderaternas utrikespolitiske talesperson Karin Enström kritiserade regeringen för dess svala EU-intresse:

– Du talar till en person som var EU-kommissionär i över tio år och som precis har läst upp en utrikesdeklaration att vi alldeles tydligt hör ihop med EU och ska jobba med EU.

En annan utrikes- och säkerhetspolitisk punkt där det har synts en del vågor större än krusningar på senare tid handlar om ja eller nej till svenskt Nato-inträde. Det, som tidigare i stort sett bara Folkpartiet sagt ja till, är numera, efter Moderaternas gradvisa omsvängning, hela alliansens angelägenhet. Alla fyra borgerliga partierna kräver Nato-utredning, de rödgröna säger blankt nej – både till utredning och till framtida Nato-inträde.

Oppositionen upprepade i gårdagens debatt sitt krav om att Nato-inträde åtminstone borde få utredas, medan Margot Wallström vidhöll att frågan i stället ska föras i en öppen bred debatt bland allmänheten och inte i ett slutet kommittérum:

– Samtidigt som situationen i närområdet gör det nödvändigt att förstärka Sveriges försvarsförmåga vidareutvecklar vi våra militära samarbeten. Vi gör det med Finland, med våra andra nordiska grannländer, med de baltiska länderna och med Nato. I det senare fallet tar vi nu, tillsammans med bland andra Finland, nya steg inom ramen för ett uppgraderat partnerskap. Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.

I dusterna kring FN, EU och Nato hade utrikesministern inte svårt att värja sig, men lite tuffare blev det när frågan om fortsatt samarbete med Saudiarabien kom upp. Då attackerades hon från alla håll, särskilt från Vänsterpartiets Hans Linde, som inte kunde förstå att den nuvarande regeringen med sin feministiska utrikespolitik kunde fortsätta att ha förbindelser med den kvinnoförtryckande saudiska diktaturen. Samma linje förfäktade regeringspartnern Miljöpartiets Valter Mutt – vilket kan han ansåg sig kunna göra eftersom han inte sitter i regeringen.

Wallströms försvar blev att regeringen fortfarande bereder frågan om man ska begära omförhandling av Saudiarabien-avtalet och att det för dagen är för tidigt att ge besked om hur det ska bli. Att utrikesministern även fick kritik från alliansföreträdare hade hon lite lättare att hantera, eftersom alliansregeringen ju faktiskt hade förlängt samarbetet – som en gång S-regeringen Persson inlett.

För en minoritetsregering är det lättare att vinna i utrikespolitiken än i flertalet andra politiska frågor – av det enkla skälet att det mesta på detta fält inte behöver voteras i riksdagen. Utrikes ärenden hanteras i huvudsak av regeringen, dess statsrådsberedning och utrikesdepartementet. Därför kan Margot Wallström i stort sett på egen hand deklarera – som hon nu gjort i den utrikespolitiska programförklaringen – hur FN-frågan ska hanteras och den säkerhetspolitiska debatten ska breddas så att den förs av svenska folket i ett sorts öppet rådslag.

Samma sak är det med Nato-frågan. Oppositionen har (ännu)  inte krävt anslutning till atlantpakten. Därför kan de inte göra förtroendefråga av den i riksdagen. Regeringen känner sig inte förhindrad att i stället fokusera på fortsatt fördjupat försvarssamarbete med Finland – i synnerhet som alliansen inte heller där är motståndare, tvärtom, de samarbetsplanerna underhölls även av Karin Enström (M) när hon var försvarsminister.

Men det Alliansen kan – och kommer att göra – är att föra in Nato in ”bakvägen”, via de försvars- och säkerhetspolitiska överläggningar, som regeringen och de fyra allianspartierna kom överens om att de ska ha, när de skrev under Decemberöverenskommelsen, DÖ.

När motsättningarna om framtidens försvarspolitik ska elimineras i en nödvändig kompromiss så är det knappast en djärv gissning att en av pusselbitarna blir just tillsättandet av en parlamentarisk Nato-utredning.