DÖ var den historiska politiska uppgörelsen som höll på att dö – men som i praktiken lever vidare, om än på lånad tid. Kommer DÖ att överleva ännu ett val..? Inför valåret 2018 rekapitulerar Statskoll.se vad som hänt sedan Decemberöverenskommelsen slöts och mindre än ett år senare gick upp i rök.

Minns för tre år sedan: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vann valet, i alla fall i den meningen att de fick fler riksdagsmandat än de fyra allianspartierna. Alltså avgick den moderatledda Reinfeldt-regeringen och regeringsbildaruppdraget gavs till de rödgrönas ledare, socialdemokraten Stefan Löfven, som satte ihop en tvåpartiregering där V hölls utanför. Dock förhandlade S och MP fram en överenskommelse med V som garanterade Jonas Sjöstedts stöd i riksdagen.

Gott. Men redan första hösten i Rosenbad tvangs statsminister Löfven och de båda MP-språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson inse att saker och ting inte gick som det var tänkt. De rödgröna hade trots allt inte majoritet i riksdagen. Det andra minoritetsblocket, Alliansen, bildade plötsligt majoritet ihop med Sverigedemokraterna och fällde de rödgrönas första budget, som var tänkt att gälla 2015. Alltså skulle regeringen tvingas arbeta vidare utifrån den SD-uppbackade alliansbudgeten – eller avgå.

I det läget satte Stefan Löfven i ett i det närmaste sensationellt utspel regeringsfrågan på sin spets. Han lovade efter budgetkraschen i december att utlysa nyval – så fort det var konstitutionellt möjligt, vilket det var efter nyåret 2015.

Det löftet/hotet ledde till febril aktivitet i oppositionen. Inget av de fyra allianspartierna önskade det som i alla fall Sverigedemokraterna intensivt hoppades skulle ske, att Löfven skulle besluta om extraval. Så det blev förhandlingar i största hemlighet mellan allians och regering och på annandag jul 2014 kom beskedet om den slutna Decemberöverenskommelsen, DÖ. Sex riksdagspartiet skrev under. V och SD stod utanför.

Det man enats om mellan blocken var att släppa fram varandra. Det vill säga att den sida som var störst av de två ska ha möjlighet att få igenom sin budget i omröstningarna i riksdagen. Just då var de rödgröna störst och skulle därmed tolereras av Alliansen, som inte tänkte låta Sverigedemokraterna bli tungan på vågen. Omvänt, om allianspartierna blev störst i valet 2018, skulle S och MP låta den borgerliga sidans politik gälla utan att frestas att stjälpa en alliansregering med hjälp av röststöd från SD. DÖ var tänkt att fungera fram till riksdagsvalet 2022.

Tekniken för att ”låta bli” att fälla sittande regering var konstruerad så att SD inte kunde få inflytande – utan att oppositionsblocket för den skull var tvungen att rösta för regeringen eller ens lägga ner sina röster. Det enda som behövde göras var att de fyra oppositionspartierna helt enkelt inte lade fram ett gemensamt motförslag, utan gick till kammaren med varsitt budgetalternativ och att man bara röstade på det egna partiets förslag. Därmed kunde inte SD få chansen att tillsammans med Alliansen ”hjälpa till” att fälla regeringssidan.

DÖ applåderas av det stora flertalet, men stark kritik kom ändå från olika håll, både inom (främst hos Moderaterna) och utanför DÖ-partierna. Högerut kritiserades allianspartierna för att i och med detta ha garanterat Vänsterpartiets fortsatta, eviga (?), politiska inflytande och från olika håll luftades missnöje med att rådande blockpolitik cementerats.

Våren 2015 trumfade de rödgröna, det vill säga regeringspartierna S och MP tillsammans med V, i DÖ:s namn, igenom en vårbudget där mycket av det som alliansbudgeten ”ställt till” i december året innan kunde repareras. Frid och fröjd. Sverigedemokraterna hamnade helt offside. Alla tycktes nöjda, de rödgröna skulle kunna fortsätta styra åtminstone fram till andra söndagen i september 2018 och de fyra allianspartierna kunde sikta in sig på att försöka återerövra regeringsmakten samma septembersöndag.

Men så hände det: Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund, en av DÖ-undertecknarna, avgick och ersattes på extra riksting i april 2015 av Uppsala-kommunalrådet Ebba Busch Thor, som gjort sig känd som Hägglund-kritiker och för sin bakgrund i Livets Ord. Utåt fortsatte hon att driva partilinjen att stödja DÖ. Men när så KD höll ordinarie riksting i oktober gick en intern opposition mot partiledningen fram med krav på att partiet skulle hoppa av Decemberöverenskommelsen. Något lamt försvarade den nya partiledaren partistyrelsens linje att stå fast bakom DÖ, men inte mer övertygande än att en majoritet följde den interna kritiken och fällde partistyrelsen. Det första ordförande Busch Thor då gjorde var att underrätta sina allianskolleger Anna Kinberg Batra, Jan Björklund och Annie Lööf om att DÖ inte längre gällde för KD – varpå samtliga tre beslutade att ansluta sig till avhopparlinjen. DÖ skulle dö…

Vad betydde det i praktiken? Ebba Busch Thor gjorde sin tolkning:

– Precis som jag meddelat innebär det här en större grad av instabilitet, men jag delar inte bilden av att det utbryter kaos. Vi kommer gå fram med vår budget och rösta på den.

Med andra ord: Ännu ingen förändring i praktiken. Inget av allianspartierna var beredda att ånyo krossa regeringssidans budgetpropositioner. De tänkte fortsätta att lägga fram alternativa budgetförslag var för sig och därigenom undvika att med stöd av Jimmie Åkessons SD-grupp fälla regeringen Löfven. Ty problemen fanns ju kvar. Om regeringen fälldes fanns risken att Stefan Löfven ännu en gång skulle hota med att utlysa nyval. Dessutom: En riksdagsmajoritet kunde högst sannolikt bara åstadkommas med aktivt stöd från SD – ett parti som i en sådan position lika gärna kunde börja ställa ultimativa krav som åtminstone inte Centern eller Liberalerna under några omständigheter skulle kunna godta.

Sedan DÖ-döden har riksdagen röstat dels om statsbudget för 2016, dels om vårbudget i juni 2016, dels om statsbudget 2017, dels om vårdbudget i juni 2017, dels om statsbudget för 2018. Alla gånger har Alliansen agerat precis så som överenskoms i Decemberöverenskommelsen på annandagen 2014 och därigenom låtit sittande rödgröna regering vid varje tillfälle få sin vilja fram. På så sätt har både regeringskriser och nyvalshot hållits stången.

Om mindre än nio månader är det dags för den svenska valmanskåren att gå till urnorna och rösta fram vilka som ska ta plats i riksdagen för kommande fyra år. Fram till dess återstår en budgetomgång i riksdagen, den som ska leda fram till beslut om revideringar i den nu fastställda 2018 års budget. Kommer Alliansen även då att vika ner sig på DÖ-manér, eller tar borgerligheten chansen/risken att fälla finansminister Magdalena Andersson? Den utvägen finns – utan större risk för nyval, detta eftersom ordinarie riksdagsval kommer i närtid. Men vill de fyra borgerliga partierna skapa en regeringskris mitt i upptakten till valrörelsen? Skulle en sådan politisk-taktisk manöver verkligen gynna den som orsakar krisen?

2018 står för dörren och ser ut att bli ett spännande valår. Ändå talar det mesta för att det i september landar i ett utfall där situationen blir snarlik den som rådde efter valet 2014 – utan att det går att förutse om det är antingen de rödgröna eller de fyra allianspartierna som utgör ”den största partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer”.

Fast ”partikonstellation”? Den måste ju inte utgöras av ena eller andra av de nuvarande blocken. En sådan konstellation kan även vara blocköverskridande. Till exempel är det fullt möjligt att S, MP, C och L bildar en ny konstellation – eller att M, C, KD, L och MP går ihop till en majoritet – eller att man gör som i till exempel Eskilstuna (och i ytterligare 24 kommuner): S och M går ihop och regerar. Hur svårt är det? Tja, enligt Eskilstuna socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Jimmy Jansson går det till så här:

”Det är bara att sätta sig ner, ta en kopp kaffe och prata ihop sig.”