Trots de avsättningar som både staten och privata skogsägare gör kommer riksdagens miljömål för skogen inte att kunna nås med befintliga styrmedel. För att målet ska nås måste mer produktiv skogsmark undantas från avverkning – något som oundvikligen innebär ett virkesbortfall. För att mildra konflikten mellan bruka och bevara bör skogsägare kunna ersättas ekonomiskt för den naturvård de utför anser författaren till i en ny ESO-rapport.

- Genom miljöanpassning av verksamheten på de brukade arealerna så att reservatsbehovet minimeras kan bortfallet av möjligt virkesuttag begränsas till knappt 18 procent av den årliga tillväxten. Det motsvarar en samhällskostnad på mellan 120 och 200 miljarder kronor, säger Magnus Nilsson, författare till rapporten som publiceras i dag.

I den nya rapporten till ESO, Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar, studerar Magnus Nilsson hur miljömålet kan nås till lägsta kostnad för samhället genom avsättningar och miljöanpassad skötsel. I rapporten jämför Magnus även kostnaderna för ett minskat virkesuttag med värdet av den klimatnytta som uppstår när skog undantas från avverkning.

För att göra skogsnäringen medansvarig för finansieringen av nya reservat föreslår författaren att en naturvårdsavgift på förbrukningen av rundvirke, som används för att ersätta markägare, införs. För att motivera skogsägare till frivilliga och permanenta avsättningar föreslår författaren även att skogsägarna ges ökade ekonomiska incitament för detta, till exempel via utsläppshandeln eller reduktionsplikten för inblandning av förnybara drivmedel i fossila.

- Om miljömålet nås och mera naturvärden i skogen sparas kommer stora mängder koldioxid att lagras i skogslandskapet. Värdet av koldioxidlagringen är minst detsamma som kostnaden för det oundvikliga virkesbortfallet. Därför är det möjligt att nå miljömålet till låg, eller kanske negativ, samhällsekonomisk nettokostnad, framhåller Magnus Nilsson