Fler tidsbegränsat anställda än fast anställda är rädda att förlora jobbet, har oftare monotona arbetsuppgifter och utsätts oftare för sexuella trakasserier på jobbet, visar en undersökning från Arbetsmiljöverket.

Närmare tre av fyra sysselsatta på arbetsmarknaden var nöjda med arbetet i stort och drygt sju av tio hade i hög grad ett intressant och stimulerande arbete, visar undersökningen.

– Samtidigt ser vi på en rad punkter, betydande skillnader mellan hur tidsbegränsat och fast anställda har det på jobbet. Det finns anledning för arbetsgivarna att uppmärksamma risker i arbetsmiljön som kan vara kopplade till anställningsform och åtgärda dem, säger Erna Zelmin-Ekenhem, generaldirektör på Arbetsmiljöverket.

En av fyra tidsbegränsat anställda är rädda för uppsägning eller att tvingas korta sin arbetstid, jämfört med en av tio av de fast anställda.

Drygt hälften av de tidsbegränsat anställda har repetitiva arbetsuppgifter jämfört med drygt en tredjedel av de fast anställda. Risken kan leda till värk och fysiska skador.

Sex av tio kan sällan eller aldrig bestämma när arbetsuppgifter ska göras, vilket kan leda till stressrelaterade sjukdomar. Motsvarande siffra för fastanställda är tre av tio.

Nästan 16 procent av hela arbetsmarknaden är tidsbegränsat anställda. Störst antal finns inom vård och omsorg samt utbildning.
Störst andel tidsbegränsat anställda finns inom hotell och restaurang, 40 procent, följt av 30 procent inom personliga och kulturella tjänster.

Tre av tio kvinnor, 16–29 år, säger att de upplevt sexuella trakasserier på jobbet jämfört med en av tio bland alla förvärvsarbetande kvinnor. Det finns en koppling mellan att ha upplevt sexuella trakasserier och anställningsform. Bland tidsbegränsat anställda kvinnor är det dubbelt så vanligt att ha upplevt sexuella trakasserier på jobbet jämfört med bland fast anställda kvinnor.

– Att gå till arbetsplatsen och känna oro för att bli sexuellt trakasserad hör inte hemma i det moderna arbetslivet. Det är varje arbetsgivares ansvar att sätta stopp för det, säger Erna Zelmin-Ekenhem. Framförallt måste vi börja våga prata om problemet, tillägger hon.