Danmark har gjort det, Norge håller på, i Finland diskuterar man – men i Sverige är frågan stendöd – eller? I januari åkte civilminister Ardalan Shekarabi (S) till Danmark för att se hur det gick där. I dagarna har han besökt Norge för att höra mer om pågående reformarbete. Ligger regeringen i startgroparna för att påbörja en ny stor svensk kommunreform?

Senast kommuner tvingades samman i Sverige var för 44 år sedan. 1971 minskade antalet kommuner från runt 1.000 till 280. I dag, några kommundelningar senare, har Sverige 290 primärkommuner. Men många av dessa anses allt för små för att klara sina åtaganden gentemot medborgarna.

Samtidigt finns på sina håll lokala rörelser som kämpar för att genomföra nya utbrytningar ur befintliga kommuner – medan man på andra håll bildar opinion för att genomföra sammanslagningar.

Sverige växer befolkningsmässigt. Det gäller dock inte i alla delar av landet och även om 120 kommuner visat plussiffror de senaste 20 åren så har befolkningstalen samtidigt minskat i 170 kommuner. Kräftgången drabbar vanligtvis redan små kommuner i glesbygdslän där åldrande befolkning innebär allt färre och lägre andel förvärvsarbetande – och därmed sjunkande skatteintäkter.

För att kunna uppfylla sina skyldigheter gentemot invånarna i små kommuner heter lösningen allt oftare kommunalförbund – vilket betyder att kommuner samarbetar med varandra i syfte att rationalisera och förbilliga, eller åtminstone kunna få fatt i medarbetare till nyckelpositioner. Till exempel kan flera kommuner dela på räddningstjänst eller avfallshantering eller gymnasieskolor eller administrativa verksamheter som ekonomi- och personalhantering.

Kruxet med den växande floran av kommunförbund är att de inte är direktvalda av sina medborgare, utan lyder under indirekta styren som utses gemensamt av företrädare för medlemskommunerna. Det betyder att demokratin sätts lite åt sidan.

Ett annat problem är att de positiva ekonomiska effekterna av samarbeten till slut når vägs ände. När det inte går att göra mer tvingas de folkvalda i kommuner med krympande skattekraft att inskränka i välfärdsutbudet. Om man då vet att ungefär 80 procent av en kommuns intäkter går åt till att klara skola och omsorg är det lätt att inse vilka som drabbas.

Däremot i storstadskommuner – med ökande invånarantal, fler yngre förvärvsarbetande och god skattekraft, men med stora ekonomiska och sociala skillnader mellan olika kommundelar – uppstår rörelser som vill bryta sig loss.  I klartext handlar det om relativt välbärgade områden där man inte vill vara med att betala för fattigare kommundelar.

Trots allt är det inte särskilt ofta som en önskad kommundelning blir av. Kommunala (rådgivande) folkomröstningar sätter effektivt stopp för utbrytningar, eftersom samtliga väljare i kommunen deltar. Då utgör utbrytarna endast en minoritet och har svårt att vinna.

Vid den förra stora kommunsammanslagningen, som trädde i kraft i början av 70-talet, fick tanken på att fusionerna skulle bli frivilliga stryka på foten. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet drev igenom ett majoritetsbeslut mot de borgerliga partiernas vilja. Majoriteten hävdade att den dittillsvarande kommunindelningen inte fungerade när det var dags att bygga ut välfärdsstaten och ge alla i hela landet jämlik del av beslutade reformer. För många kommuner var alldeles för små. Ingen skulle i fortsättningen behöva ha färre än 8.000 invånare.

När Danmark genomförde sin stora kommunreform 2007 var kravet att ingen kommun fick ha färre än 30.000 invånare. Så blev det. Jämför det med läget i Sverige i dag. 80, det vill säga närmare en tredjedel av landets kommuner, har färre än 10.000 invånare. Allra minst är västerbottniska Bjurholm med 2.451 invånare. Även Sorsele och Dorotea har färre än 3.000 invånare.

Det finns runt om i landet många idéer om tänkbara sammanslagningar. På de flesta håll möter sådana tankar motstånd. Ska det gå krävs säkert riksdagsbeslut, alltså tvång.

I Danmark gick man den hårda vägen och tvingade kommunerna att gå samman i större enheter. Men för att mildra protesterna lät man kommunerna själva vara med att bestämma om vilka man skulle slå ihop sig med.

Det reformarbete som pågår i Norge och som drivs av därvarande borgerliga regering handlar om att minska antalet kommuner från dagens 428 till cirka 100. I Finland har planen varit att gå från 300 ner till ett 70-tal. Men där är motståndet fortfarande starkt.

Folkpartisten Harald Nordlund, som tidigare varit kommunalråd i Uppsala, landstingspolitiker och riksdagsledamot, för i en debattartikel i Upsala Nya Tidning fram idén att man i stället för att slå ihop landstingen till större regioner ska avskaffa dem och i stället skapa radikalt mycket större kommuner. Han skriver:

– Kommunerna har visat sig vara den del av offentlig sektor, som bäst uppfyller krav på demokrati och effektivitet. Rimligt vore att se kommunerna som den naturliga arenan för all offentlig verksamhet. Vissa verksamheter inom offentlig sektor behöver planeras inom geografiska områden, som inte följer uppritade gränser, och som från tid till annan behöver ändras. Främst gäller detta specialistsjukvården och kollektivtrafiken.

Harald Nordlund fortsätter:

– Staten måste ges ansvaret att besluta om indelning i sådana områden, samverkansregioner. En samverkansregion för sjukvården torde i få fall få samma geografiska omfattning som en dito för kollektivtrafik.
Staten måste alltså koncentrera sig på att få genomslag för lagar och förordningar, och på att skapa samverkansregioner på områdena specialistsjukvård och kollektivtrafik.

– En kommunreform där kommunerna blir ansvariga för offentligt finansierad verksamhet, där antalet kommuner minskas radikalt och där kommunernas storlek följaktligen ökas är central i en kommande anpassning av styrning av svensk välfärd, avslutar Harald Nordlund.

FP-riksdagsledamoten Nina Larsson begärde i en riksdagsmotion 2013 att Alliansregeringen skulle utreda möjligheterna till en ”riksomfattande kommunsammanslagningsreform”.

M-riksdagsledamoten Katarina Brännström begärde i en riksdagsmotion 2012 att den dåvarande M-ledda regeringen skulle förmås att genomföra en en översyn av behovet av en ny kommunreform för färre kommuner.

Men hittills har riksdagen ställt sig kallsinnig till dessa propåer. Kan läget ha förändrats i och med att det nu finns en annan riksdagsmajoritet?

Kanske har civilminister Ardalan Shekarabi något att komma med efter att ha lärt av och lyssnat på regeringarna i Danmark och Norge. Vad gav exempelvis gårdagens möte med Norges kommunal- och moderniseringsminister Jan Tore Sanner angående modernisering av offentlig sektor samt den pågående kommunreformen i Norge?