Decemberöverenskommelsen, DÖ, mellan regeringen och alliansen i opposition avvärjde det hotande nyvalet. Alla inblandade partiledare gladdes. Men en dryg månad senare är det fullt krig på alla områden de sex partierna sagt att de varit överens. Ska DÖ dö – eller kan kompromisser värkas fram? Statskoll.se ger bilden av ett skakigt läge.

Först ska sägas att det finns en punkt i DÖ där enigheten fortfarande är obruten; de båda blocken är överens om att den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram. Det ger intrycket att nuvarande statsministern Stefan Löfven sitter säkert fram till 2018.

Men också här kan saker inträffa. Vad händer om Miljöpartiet bryter upp från regeringssamarbetet med S och går över till Alliansen? Jo, då har en ny ”partikonstellation” uppstått och den gör då anspråk på att få ta över statsministerposten – trots avsaknad av riksdagsmajoritet. Sverigedemokraterna har ju i det läget makt och möjlighet att blockera M-ledaren Anna Kinberg Batra som statsminister, detta genom att tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet rösta emot henne.

Men just den manövern är omöjlig – om DÖ fortfarande gäller, för enligt sexpartiuppgörelsen ska i den situationen S och V svälja förtreten och släppa igenom Alliansens statsministerkandidat (som i och för sig kan vara vilken som helst av de då fem samverkande partiernas ledare, utifrån vem de enas om att föra fram).

Låt oss för enkelhetens skull anta att DÖ lever vidare, att MP stannar i nuvarande regeringssamarbete och att Stefan Löfven därmed fortsatt är landets statsminister.

Nästa DÖ-punkt handlar om att möjliggöra för minoritetsregeringar att styra landet enligt sitt eget budgetförslag. Det enades de sex om efter att riksdagen redan klubbat igenom 2015 års statsbudget i enlighet med alliansens förslag – som i och för sig förlorade i utskottsbehandlingen och gick vidare till kammaren i form av reservationer. Väl i kammaren kunde dock talmannen inte göra annat än klubba godkännande av utskottsminoriteternas förslag, eftersom SD då hade bestämt sig för att rösta på alliansens reservationer.

Där och då, den 3 december, skulle Alliansen ha kunnat ta över regerandet med SD-stöd. Men två saker omöjliggjorde den dramatiska utvecklingen, dels att allianspartierna (precis som de rödgröna) redan i valrörelsen låst sig vid att inte göra regerandet beroende av SD-mandat, dels att SD nu förklarat att de skulle komma att rösta ner varje regeringsbudget, oavsett vilket block den kommer ifrån, om inte sittande regering förhandlar med SD om invandringspolitiken.

Ett möte mellan regeringspartierna och allianspartierna den 3 december kunde möjligen ha resulterat i en överenskommelse om att hålla SD utanför. Men oavsett vems fel det nu var att de båda blocken inte enades om något sådant bestod det konstiga politiska läget: ena blocket skulle tvingas regera med det andra blockets budget.

Med denna, för regeringen, olyckliga situation att behöva styra landet med motståndarnas budget skulle statsministern strax dra slutsatsen att ingen annan utväg fanns än att utlysa nyval. Det var dessutom en av de alternativa utvägar oppositionen pekat ut på 3 decembermötet. Men något sådant extraval ville egentligen inget parti ha – utom Sverigedemokraterna. Det var därför de sex partierna i största hemlighet började förhandla, och så småningom presenterade DÖ.

Här kom gällande konstitution till god undsättning. Enligt grundlagen, närmare bestämt regeringsformen, kunde vid denna tidpunkt inte ens statsministern utlysa nyval. Det måste gå tre månader från det att regeringen tillträtt till dess att nyval får utlysas. Därför fick Stefan Löfven nöja sig med att avisera att han skulle vänta till den 29 december med att utlysa extravalet.

Denna grundlagsregel kom att fungera som den var tänkt: den gav regerings- och oppositionspartier precis det rådrum de faktiskt behövde och verkligen utnyttjade. Först på annandag jul, den 26 december, var förhandlingarna så pass klara att de sex partiledarna kunde träda in på scenen och bekräfta DÖ:s existens och sedan dagen efter, den 27 december, göra den offentlig – två dagar innan Löfven hade planerat att göra det formella tillkännagivandet om att extraval skulle hållas den 22 mars. Nu kunde Löfven avstå från att dra i gång en i huvudsak oönskad valrörelse.

DÖ möttes av en veritabel proteststorm från i första hand Moderaternas sympatisörer och många av partiets aktiva medlemmar. Alliansanhängare var och är över lag mer kritiska till att de fyra borgerliga partiledningarna gett upp möjligheten att fälla rödgröna budgetar. Samtidigt som alliansledarna själva såg det hela lite mer långsiktigt. De satsar på att besegra de rödgröna 2018 och då, med DÖ:s hjälp, återta regeringsmakten – även om de till äventyrs inte lyckas lika bra som de gjorde 2006 då de faktiskt kunde bilda majoritetsregering och inte behövde bry sig om SD ett endaste dugg.

Varken Anna Kinberg Batra (M), Jan Björklund (FP), Annie Lööf (C) eller Göran Hägglunds blivande efterträdare (KD) vill förstås att deras eventuella regeringsbildning 2018 ska drabbas av samma fiasko som S/MP-regeringens nederlag i höstas. Utan DÖ kommer ju varje partikonstellation utan egen majoritet att bita i gräset, så länge SD håller fast vid sin strategi att tilltvinga sig förhandlingsrätt kring invandringspolitiken. Som övriga partier sagt att SD aldrig kommer att få.

Detta mål, att ha för ögonen fram till 2018, är särskilt viktigt för Moderaterna som är ivrigast av allianspartierna att ha kvar blockpolitiken. DÖ är till moderat hjälp på den vägen. Och M-ledningen vet naturligtvis att just M-väljarna är mest angelägna om att förhindra att de små borgerliga partierna bryter sig loss och bildar någon form av ny partikonstellation över blockgränsen.

Men vägen fram till 2018 kommer att bli fortsatt skakig. Även om DÖ anger att den större partikonstellationens budget ska släppas igenom riksdagen och gälla betyder inte det att alla politiska beslut kan skyfflas in i de kommande tre årsbudgetarna eller i de fyra kommande vårbudgetarna.

Redan nu träter blocken om sådant som regeringen vill ha med i den vårbudget som presenteras i mitten av april. Ett exempel: Regeringen vill få med vallöftet om så kallade traineejobb. Oppositionen säger nej och menar att de är avvisade i och med att de åkte ut ur den segrande alliansbudgeten i höstas. Vinner alliansen denna strid har regeringen ändå chans att ta med traineejobben i den kommande höstbudgeten och få reformen på plats från 2016 – om DÖ fortfarande gäller. Så där kan det bli i fråga efter fråga, tolkningstvister om ett kontroversiellt politiskt beslut kan tas eller ej.

Den skakiga resan till nästa val växer till politiska skalv när man för in de tre stora frågor som DÖ föreskriver ska lösas över blockgränsen; pensionerna, energipolitiken och försvaret. Pensionsstriden lär de kunna hantera och komma överens om, trots att det redan i dag har utbrutit en skärmytsling sedan Folkpartiet plötsligt krävt att den så kallade bromsen ska skjutas upp och inte ska tillåtas slå till förrän 2018. Där har dock socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) parerat med att frågan först ska tas upp i den pensionsgrupp där de sex DÖ-partierna ingår.

Men så återstår de två ”jordbävningsfrågorna”.

För det första: I energipolitiken möts ytterligheterna Folkpartiet (som ivrigast kräver ett rungande ja till att låta nya kärnreaktorer ersätta gamla) och Miljöpartiet, som vill börja stänga ned reaktorer redan innan 2018). Där anser regeringen att de rödgrönas linje om att inte bygga nytt ska vara utgångspunkten, medan alliansen lutar sig mot redan fattat riksdagsbeslut om att alla nuvarande tio kärnkraftverk kan ersättas av lika många nya. Blir extremt svårt att hitta en kompromiss. Möjligen ligger en öppning i att det ska gå att hålla liv i de senast byggda reaktorerna så pass länge som till 2045. Det ger en respit på 30 år.

För det andra: Till nyligen verkade kompromissandet i försvars- och säkerhetspolitiken rätt så hanterbart. Men så bytte Moderaterna plötsligt fot. Nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra deklarerade att hon tänker driva frågan om att utreda en kommande Nato-anslutning, den linje som fram till dess bara varit Folkpartiets. Fram till Kinberg Batras tillkännagivande hade Moderaterna ståndpunkten att inte peta i Nato-frågan så länge S inte ville.

Nu är Alliansen enigt inne på att pröva Nato-spåret, samtidigt som Socialdemokraterna vill rusta upp i samarbete med Finlands försvar, öka det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet inom Norden, Östersjöområdet, EU och FN – medan samarbetet med Nato ska fortsätta att utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Detta framförde utrikesminister Margot Wallström (S) i riksdagens interpellationsdebatt i tisdags.

Interpellationen kom från Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark, som påpekade att den tröskeln för våld i vårt närområde har sänkts och att vi har en solidaritetsförklaring gentemot Estland, Lettland och Litauen som alla är med i Nato och som utsätts för tryck, inte minst från rysk sida. Wallmarks slutsats:

– Jag tycker att det långsiktigt mest naturliga är ett svenskt Natomedlemskap.” Wallmark fortsatte:

– Jag är så ödmjuk att jag förstår att Socialdemokraterna inte här och nu kommer att öppna för medlemskap, men jag tycker att man åtminstone kunde ha öppnat för det naturliga att vi utreder det.

Där står de och stampar, på stället marsch, kan det tyckas. Decemberöverenskommelsen, DÖ, påbjuder att de ska kompromissa sig fram till politiska blocköverskridande lösningar både i energipolitiken och i försvars- och säkerhetspolitiken. Men kommer de att gå framåt och mötas och samsas?

Så småningom kommer Sverige att avveckla sina nuvarande kärnreaktorer och troligen tillförs några nya, men knappast tio. Alltså minskar kärnkraftens andel av elproduktionen en smula (nya reaktorer blir ju effektivare än de gamla). Det gör både kärnkraftsmotståndare och anhängare till såväl vinnare som förlorare.

Så småningom kommer Nato-frågan att hamna i en eller annan form av utredning, men troligen inte leda till Nato-inträde förrän långt in i framtiden. På vägen hinner Sverige och Finland förbrödras i ett integrerat nära försvarssamarbete, möjligen benämnd allians.

Så kompromisser, det är vad allt går ut på. Och vi lär få dem i Sveriges riksdag. Med eller utan bibehållen blockpolitik. De politiska skalven kommer att avta, men sannolikt avlösas av nya skakigheter, om än i andra frågor. Så det är inte alldeles säkert att vi har underbara dagar framför oss.