Bergwall-kommissionen är nu klar med sin rapport om vad som hände i Thomas Quick-fallet. Gruppen har inte kommit fram till några avgörande systemfall, men anser att tillämpningen av regelverket måste ses över både i psykiatrin och i rättsväsendet. Kommissionens ifrågasätter inte de friande domarna i resningsmålen.

Sture Bergwall erkände närmare 30 mord, åtalades och dömdes för åtta, tog sedan tillbaka allting, begärde resning och friades. Utredningarna anpassades i alltför hög grad till hans särart och psykiska problem, anser kommissionen.

Sture Bergwall, då Thomas Quick, var intagen på den rättspsykiatriska kliniken i Säter för flera allvarliga brott när han började erinra sig det ena mordet efter det andra, inledningsvis mycket famlande och med många felaktiga uppgifter. I slutversionerna stämde en hel del överens med belagda fakta.

Bergwallkommissionen har haft i uppdrag att undersöka vad som hände och överväga om det finns några systemfel som behöver rättas till. Gruppen har läst förundersökningsprotokoll, inlagor, dokument och domar från rättegångarna. De har haft tillgång till annars sekretesskyddade vårdjournaler. De har träffat långt mer än hundra personer som deltagit i rättsprocesserna och i vården av Sture Bergwall, eller som i övrigt har goda insikter i rättsväsendet och rättspsykiatrin.

Bakom det som hänt ser kommissionen framför allt fyra förklaringar. Den första är Sture Bergwalls egna uppgifter om ett stort antal mord, stegvis utvecklade under förhören. Utan dem hade utredningsmaskineriet inte kört i gång och heller inte kört vidare, anser gruppen. Berättelsen blev efter hand så suggestiv att många kom att godta högst osannolika, ofta bisarra historier.

På Säter fick Sture Bergwall höga doser av bensodiazepiner. Sture Bergwalls makabra beskrivningarna av brotten var hänsynslösa, inte minst för offrens anhöriga. I detta liksom i flera tidigare brott som Sture Bergwall har begått visade han en tydlig brist på medkänsla.

En andra faktor är den särskilda hänsyn som framför allt under förundersökningarna togs till hans särart och beteende. Upprepade felaktigheter vid förhören accepterades som ”medvetna avvikelser”. Man godtog därmed en ovanlig förklaringsmodell, på tvärs mot normala rutiner.

Kommissionens tredje förklaring är att förhörsledaren, åklagaren, en psykoterapeut och en rådgivande psykolog medverkade under hela den period då utredningarna fortgick, mer än nio år. I de samtliga utredningar där man funnit en kropp deltog också samma rättsläkare. Allt detta kan ha bidragit till att kritiska tankar inte kom fram i tillräcklig omfattning, anser kommissionen.

En fjärde orsak: I lojalitet med sin klient förhöll sig advokaterna relativt passiva. I sina presentationer la åklagaren inte tillräcklig vikt vid bevisningens svagheter och tänkbara alternativa förlopp.

Inom psykiatrin fanns skepsis, men efter hand tog man också intryck av domarna. I kommissionens samtal med psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer liksom med vårdare på Säter har många betonat ”tidsandan”. Psykiska störningar och våldsamt beteende förklarades gärna med tidiga sexuella övergrepp. Sture Bergwalls vittnesbörd om sådana upplevelser gjorde intryck på många, men har inget annat stöd än hans egna berättelser.

Av de åtta offren i Bergwall-målen har två aldrig återfunnits, och i ett tredje fall är det osäkert om det verkligen handlade om ett mord. Minst fem människor har dödats, och Sture Bergwalls erkännanden gjorde att spaningen efter andra gärningsmän upphörde.

Kommissionen tror att ännu mer uppmärksamhet behöver ägnas åt rättspsykiatrin. Både tillsyn och metodutveckling behöver förstärkas. Och att i ett sunt rättsväsen aldrig ge avkall på den individuella prövningen och de kritiska motfrågorna.

 

Sture Bergwall som då kallade sig Thomas Quick erkände under 1990-talen en rad mord, 30, och blev inlagd på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård. Han blev dömd för åtta mord.

Men 2008 i en intervju med journalisten Hannes Råstam tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden och har friats.

I juli 2013 tillsatte den tidigare regeringen en utredning för att granska hur rättsväsendet och den rättspsykiatriska vården agerat.