Myndigheters sätt att kommunicera risker och kriser avslöjar ett sårbart och ojämlikt samhälle, visar studie från Risk- och krisforskningscentret RCR vid Mittuniversitetet.

De länder som studerats är Sverige, Finland, Estland, Tyskland, Frankrike, England, Grekland och Cypern. De undersökta länderna omfattar alla typer av offentliga förvaltningssystem i Europa, vilket är relevant eftersom riskkommunikation är en del av offentlig förvaltning.

Studien visar att budskapen som förmedlas i kommunikationen riktas framförallt till traditionella medelklasshushåll, boende i urbana miljöer. Även om många länder informerar på andra språk så finns den kompletta informationen oftast bara på det egna landets huvudspråk, vilket riskerar att exkludera språkliga minoritetsgrupper och turister.

– Sociala medier fångar kanske vissa grupper, men inte alla, och budskap som att bunkra upp hemma kräver ju att man både har resurser att införskaffa förnödenheter och ett hem med tillräckligt utrymme för flera dagars mat och vatten för en familj, som rekommendationen är. Det har inte alla, säger Evangelia Petridou, lektor i statsvetenskap och huvudförfattare till rapporten.

Överlag är digitala media det främsta verktyget för riskkommunikation och Youtube används av flera länder. I Grekland uppmanas familjer via Youtube att göra en beredskapsplan och i Estland har Räddningsverket en Youtube-kanal med många prenumeranter.

– Om vi ser till vilka risker som länderna tar upp är det – skogsbränder och jordbävningar i Grekland och Cypern, krig på Cypern, terroristattacker och andra risker i Frankrike, alla typer av faror i England och Finland, husbränder i Estland, samt elbortfall och väderrelaterade kriser i Sverige, Finland och Tyskland, säger Evangelia Petridou.

En trend som uppmärksammats i ländernas information är att betoningen på materiella förberedelser är mer utbrett än på socialt omhändertagande. Det gäller dock inte alla länder. Finland har behållit solidaritetsmeddelandet i sin 72-timmars kampanj och Frankrike har viss information om att hjälpa familj och vänner.

– Riskkommunikation är dock i många länder instrumentell och pekar på vad man behöver ha tillgång till snarare än vad man bör göra. Dessutom är anvisningarna mer anpassade till den som bor i stadsmiljö än den som bor på landsbygden, säger Minna Lundgren, lektor i sociologi.