Ensamvargar som utför terrordåd, en genomgång av hur islamistgruppen Boko Haram kunde växa fram i Nigeria och olika strategier för avradikalisering. En ny antologi samlar aktuell forskning om radikalisering i både politiska och religiösa miljöer.

En sårbar förortskille som enkelt sugs in av en rekryterare, åker till Syrien, påverkas av en ideologi, blir benägen att använda vapen och sedan utför ett terrordåd. En rak, enkelriktad process.

Så har bilden av radikalisering sett ut länge, menar Andreas Önnerfors, forskare vid Göteborgs universitet.

– I den här boken vill vi tolka radikalisering bredare, en radikalisering av språket och en radikalisering av politiken i samhället, säger Andreas Önnerfors.

Han är redaktör för den nya antologin Expressions of Radicalization: Global politics, Processes and Practices tillsammans med Kristian Steiner, forskare vid Malmö universitet.

Övriga skribenter kommer från Europa, Asien och USA, och boken består av 13 vetenskapliga artiklar om bland annat högerterrorister i Storbritannien, hur traditionella mediers agenda påverkas av sociala medier, högerpopulismen i den israeliska regeringen, våld i samband med val och det hindunationalistiska regeringspartiet i Indien.

Andreas Önnerfors eget kapitel handlar om den tyska Pegida-rörelsen som uppstod i Dresden för några år sedan, då som en vag protest mot systemet. Pegida började demonstrera mot islamiseringen av väst, utmålade immigranterna som ett hot, EU som en förtryckarorganisation och de tyska eliterna som korrupta.

– Man kan se att det sker en radikalisering, för det börjar med en diffus protest och slutar med att en de går omkring med en galge där det hänger en docka som föreställer Tysklands förbundskansler. Det är en ganska snabb process, där folk är beredda att snabbt vända sig emot det existerande politiska systemet.

Högerextrema Pegida är också en medborgarrörelse som gör sociala insatser, vilket ”gör demokratiforskarna lite obekväma”, menar Andreas Önnerfors.

– Vanligtvis säger man att civilsamhällesrörelser är jättebra för demokratin, men nu visar det sig att det kanske inte bara är så. Eller – vad händer i det ögonblick en civilsamhällesaktör visar sig ha en ocivil agenda?

Ett annat kapitel i boken är skrivet av Anja Dalgaard-Nielsen, forskningsledare på danska försvarshögskolan. Hon har tittat på samtliga studier som finns om terrorism från de senaste 30 åren, och försökt se vilka faktorer som gör att avradikalisering lyckas och inte.

Det visade sig att det inte finns några enkla svar. En tid i fängelse, till exempel, kan lika gärna innebära återradikalisering som en vändpunkt.

– Och så den stora frågan: hjälper det att sätta en person i en förbättrad socioekonomisk miljö, ska vi ge IS-terrorister lägenhet och jobb? Även det beror på. För vissa kanske det funkar, för vissa inte. Vi vet för lite och den tidiga forskningen ger oss inte tillräckligt med ledning. De flesta avradikaliseringsprogram har bara anammats för att tillfredsställa ett politiskt behov.

Med boken vill Andreas Önnerfors och Kristian Steiner öppna för en ny era av radikaliseringsstudier, som inte enbart ser på säkerhetsaspekter utan också tittar på kulturella och sociologiska faktorer.

– Vi måste slå vakt om utgångspunkten mot vilken vi mäter radikalisering. Annars försvinner den, vilket händer väldigt fort i Östeuropa nu – till exempel i Polen, Tjeckien och Ungern. Vad är det egentligen vi vill ska gälla? Tycker vi att det ska finnas rättssäkerhet i ett samhälle, då får vi stå för det. Pressfrihet, yttrandefrihet och oberoende institutioner – varför är det så viktigt? Och vad får sägas i de här friheternas namn? Vi måste forska mer om hur det radikala normaliseras och hur det normala radikaliseras.

Antologin Expressions of Radicalization: Global politics, Processes and Practices grundar sig i en internationell konferens om radikalisering som arrangerades vid Malmö universitet år 2016.