När de statliga tillfälliga bidragen slutar att trilla in i landstingskassan riskerar vårdinsatser att upphöra. Den varningen kommer från Riksrevisionen, som i och för sig anser att effekten av bidragen ofta är positiv inledningsvis – men oklar i ett längre perspektiv. Dessa pengar utgör dock bara en procent av landstingets budget.

De riktade statliga bidragen till vården är vanligt förekommande. I flera fall upphör verksamhet då de vanligt förekommande riktade statliga bidragen slutar komma och i vissa fall har prioriteringar styrts av beviljande av bidrag och inte utifrån lokala behov, framhåller Riksrevisionen i sin granskningsrapport.

Riksrevisionen har granskat om statens styrning genom riktade statsbidrag till hälso- och sjukvården fungerar som avsett. Tanken med bidragen är att de ska användas tillfälligt och undantagsvis, men det finns exempel där bidrag betalats ut i över tjugo år.

– Bidragen är bra i många sammanhang men det finns en risk att de får oavsedda och ibland negativa konsekvenser för verksamheterna i landstingen, till exempel när insatser läggs ner då bidragen upphör. Det påverkar den långsiktiga utvecklingen, säger riksrevisor Margareta Åberg.

90-talets reform som ersatte de riktade statsbidragen med generella bidrag till kommuner och landsting skulle ge dem som utförde verksamheten inom vården större inflytande över den lokala verksamheten. Efter reformen användes bidragen som avsett men på senare tid har utbetalningarna ökat utan att regeringen angett en ny strategisk inriktning. Det finns heller ingen policy för hur bidragen ska användas.

Granskningen visar att många av bidragen fortsatt att betalas ut under många år, vilket går tvärtemot den grundläggande principen vid den här typen av bidrag. Regeringens oförmåga att avsluta bidrag som pågått under en längre tid försvårar landstingens planering.

De riktade statsbidragen inom hälso- och sjukvården som ingår i granskningen utgjorde 2015 en procent av landstingens budget, motsvarande 3,5 miljarder kronor. I samband med att bidragen införs delar regeringen ut uppföljningsuppdrag. Dessa är dock allmänt hållna och ställer ofta inte krav på djupare analys eller långsiktig uppföljning.

– Det är därför svårt att veta vad bidragen faktiskt har lett till och vilken effekt man kan se att de har fått i vården, säger Riksrevisionens projektledar Cecilia Dittmer.